torsdag 4 september 2008

Mardrömmen fortsätter

Tar det aldrig slut? Efter att vi kommit hem från akuten i fredags kväll, verkade allt frid och fröjd! Lördag morgon likaså. Efter lunch gav vi oss ut på en promenad i solskenet, tänkte ta en tur till parken och äta glass. Först skulle vi bara inhandla en inflyttningspresent till några vänner som nyligen köpt lägenhet och som hade bjudit oss på kräftskiva på kvällen. I butiken börjar lilla hjärtat plötsligt se jättekonstig ut... så börjar han skaka kraftigt och innan vi vet ordet av kräks han kaskader! Jag skriker till sambon att springa hem och hämta nya kläder till J. och möta mig på akuten och sedan springer jag allt jag orkar med ett gråtande, kräkande barn i vagnen till akuten!

Vi blir inskrivna igen och berättar att han trillat dagen innan och tror att han trots allt har fått en hjärnskakning. En barnläkare kommer och kollar, men J. visar inga typiska tecken på hjärnskakning, ögonen följer rörelser och pupillerna reagerar på ljus. J. är vid det här laget het som en kamin och därför kollar läkaren om han visar tecken på hjärnhinneinflammation, men det verkar det inte heller vara. Vi skickas till barnkirurgen för obsevation och blir där hela kvällen. De konstaterar till slut att kräkningarna och febern inte har något samband med fallet utan bara är en olycklig slump och sent på natten skickas vi vidare till barninfektionskliniken. Där tas prover och det visar sig att J's sänka är skyhög och allt tyder på att han har en infektion i kroppen. Vi får stanna på sjukhuset och först idag har vi fått komma hem.

Hela veckan har varit en mardröm! Vi har varit instängda i ett 10 kvadratmeter stort rum och J. har inte fått lämna rummet på grund av infektionsrisken på avdelningen. Han har haft febertoppar på 40+ grader och proppats full med febernedsättande som gjort honom piggare, men så fort det slutat verka har det kommit en ny febertopp och han har legat och skakat i hela kroppen. De stunder han varit pigg har han gråtit över att vara instängd och tittat på mig med tårfyllda ögon och sagt: "ut. leka." Det har tagits otaliga prover; nålstick i händer och fingrar, slang i foten, nya läkare varje dag som klämt och tittat och funderat, lungröntgen, ultraljud, halsprover, urinprover, avföringsprover, blododlingar... Tillslut grät J. bara han såg någon med vit rock kliva in genom dörren! Och det värsta av allt är att de trots alla dessa prover fortfarande inte har en aning om vad det var för fel! Vi har knappt sovit eller ätit alls sedan det här började och det skär i hjärtat att se sin lilla älskling plågas och vara helt maktlös! Hade det inte varit för nattsköterskan Nina vet jag inte hur jag hade orkat! Mitt i mardrömmen, när det var som mörkast och man bara ville ge upp och gråta, fanns hon där med kramar och sympati, full av optimism och handfasta lösningar och ett hjärta av guld! Tur att det finns människor som hon! Tack Nina - du är en klippa!

De sista två dagarna på sjukhuset fick J. penicillin intravenöst och blev påtagligt bättre (men de vet inte om det var tack vare penicillinet eller kroppens egen läkningsprocess). Nu har vi i alla fall fått komma hem, J. får leka (!!) och han äter och sover mycket bättre. Han är fortfarande medtagen, men har inte haft hög feber på två dygn. Han får äta penicillin en vecka till och imorgon ska vi på kontroll på sjukhuset. Vi oroar oss så fort han gör en konstig min och det känns inte alls bra att inte veta vad det var som gjorde honom så sjuk, men det är otroligt skönt att vara hemma igen, med ett barn som skrattar och busar och leker!

1 kommentar:

Ida sa...

O fy va hemskt! Stackars liten! Jag började gråta när jag läste för jag vet precis hur det är att vara på sjukhuset med en liten och inte ha en aning om vad som är fel och försöka trösta. Melwin illvrålade så fort någon i vit rock närmade sig. De är fruktansvärt! Skönt att han är på bättreingvägen nu. Kramar